juliastravel.blogg.se

Fyra och en halv manad tillsammans med tio trearingar. Nagra av dem kramade mig redan forsta dagen, andra var valdigt blyga i borjan, men nar vi lart kanna varandra gick blygheten over. Delvis i alla fall. Hade en liten kille som var valdigt blyg i borjan, tog ett bra tag innan han borjade prata pa lektionerna och till och med i slutet viskade han fortfarande ”thank you” till mig i stallet for att saga det hogt. Det tog dock inte sa lange innan hans blyghet med mig gick over och han kramade mig eller till och med gav mig en (eller flera) puss(ar) pa kinden. Han forsokte aven lara mig lite kinesiska och skrattade valdigt mycket nar jag hade stora problem med att uttala hans namn. En annan kille borjade redan efter bara nagon vecka pa dagiset saga ”What’s this?” till allting. Otroligt nyfiken och fragade om och om igen. Det mest fantastiska ar val hur mycket han faktiskt kom ihag. Hans ordforrad var enormt for en 3-4aring!

Jag blev valdigt imponerad och stolt over alla barnen, hur snabbt de larde sig och hur mycket de kunde komma ihag. Bl.a. farger, djur, former, fordon, kroppsdelar, verb och fraser. De forstod nog aldrig riktigt att jag for det mesta inte forstod vad de sa nar de pratade kinesiska, men det gjorde inget. Jag och barnen kom varandra validgt nara pa ett satt som jag inte visste var mojligt nar du inte har ett gemensamt sprak och knappt kan prata med varandra. Tiden sprang ivag och jag trodde inte det var sant nar det plotsligt var min sista dag. Barnen forstod nog inte riktigt att jag inte skulle komma tillbaka, men for mig var det tufft att lamna dem och kollegorna. Tanken pa att jag formodligen aldrig skulle traffa barnen igen gjorde det svart. Jag kande det inte sa mycket nar jag lamnade klassrummet for sista gangen, kandes fortfarande som om jag skulle komma tillbaka om en vecka eller sa. Daremot dagen efter, pa onsdagkvallen nar jag lag i min sang har i Kunming och tittade pa Goodbye-videon vi fick av skolan slog det mig och nagra tarar rann nerfor mina kinder. I videon sager barnen ”Goodbye Julia”, ”I love you Julia”, ”We’ll miss you Julia” och kollegorna onskade oss lycka till pa vara resor. Videorn ar den basta presenten jag kunde fa nar jag lamnade forskolan och jag ar otroligt tacksam for att min kollega tog sig tid att filma och satta ihop den. Ett fint minne fran barnen och kollegorna som jag, tillsammans med alla foton jag har, kommer spara och titta pa manga ganger framover.

 

Under min tid som larare larde jag mig mycket om mig sjalv, om lararjobbet, om barn, om Kina och om vastvarlden och Sverige. Jag larde mig aven en del kinesiska och varje gang jag forstod vad barnen sa, aven nar det var nagot valdigt simpelt som ”hej da” blev jag valdigt glad. Jag blir fortfarande glad varje gang jag forstar vad nagon sager. I taxituren pa vagen till flygplatsen i Peking kunde jag till och med prata med foraren, eller snarare svara pa hans fragor. Det lat val ungefar sa har:

Amerikan? – Nej, svensk.

Aha. Ar du larare? – Ja, engelsklarare. (Att forklara att jag hade slutat var allt for svart.)

Vart ska du flyga? – Kunming.

Hur gammal ar du? – Tjugo

Kinesiska. – Eh... Jag forstar inte.

Kinesiska. – Jag upprepade vad han sa... Eh... Forstar inte.

Framme vid flygplatsen efter 20-25min. ”Pris pa resan” (kommer inte ihag exakt vad det blev men nagonstans mellan 40-50kr har jag for mig). Rackte over pengarna och gick ut ur taxin.

Hej da. – Hej da. Tack sa mycket.

Nar jag skrev det nu lat det som om han hade nagot sorts forhor, men sa var det inte. Det var valdigt trevligt, och jag var som sagt glad att jag forstod det mesta och kunde svara. Han var dessutom snall nog att hjalpa mig pa med den stora, tunga ryggsacken.

Mitt alskade Kindergarten! (Ser mer ut som ett hotell och faktum ar att bara halva byggnaden var dagis, andra halven bestod till viss del av rum. Nagot hotell var det dock inte utan rummen var avsedda, sa vitt jag vet, for skolans hojdare.)

Kram